(1790 - 1866) was a French painter born in Rambervillers, Vosges. He was a pupil of Anne-Louis Girodet de Roussy-Trioson. The market in Paris was competitive, so in the winter of 1831 - 32, he went to try his fortunes in New Orleans, Louisiana. The Louisiana Creole people identified with French culture and selected Vaudechamp to paint portraits for them. Over the next ten years he spent winters in New Orleans, and was a leading portrait painter in the region. He died at Neuilly-sur-Seine in 1866.   Related Paintings of Jean Joseph Vaudechamp :. | Moroccan soldier | Portret dziewczyny | The Stealing of the Dead Body of St Mark | Monforte Altarpiece | The Construction of the Ark |
Related Artists:
carl kylberg
Carl Oscar Kylberg, född 23 september 1878 på Vasängen i Fridene församling, död 6 januari 1952 i Stockholm, svensk konstnär och representant för Göteborgskoloristerna. Carl Kylberg var son till kontorschef Gustaf Kylberg och friherrinnan Eleonora von Essen och storebror till konstnären Erik Kylberg. Hans fastrar och farbror var konstnärerna Regina Kylberg-Bobeck, Marina Kylberg och Hjalmar Kylberg. Farfadern Lars Wilhelm Kylberg var konstnär vid sidan av lantbruket på familjegodset Såtenäs i Västergötland. Kylberg studerade först vid tekniska skolan i Stockholm och i Berlin för att bli arkitekt men övergick till måleri omkring 1900. Han studerade under en tid vid Valand i Göteborg som elev till Carl Wilhelmson. Hans verk kännetecknas ofta av ett glödande oljemåleri med starka färger och han avbildade ofta landskap och figurkompositioner på ett avskalat man??r. Under senare delen av sitt konstnärskap skapade han en mängd religiösa motiv. Kring 1930-talet fick han sitt genombrott och han kom att ställa ut, förutom i Sverige även i Köpenhamn, Paris, London, Budapest och i USA men hans måleri var för många provocerande och 1938 gick regeringen in och stoppade ett köp av målningen Uppbrottet för Nationalmuseum i Stockholm. En av hans mest välkända målningar är Hemkomsten från 1938 som hänger på Göteborgs konstmuseum och som föreställer ett skepp i silhuett mot en nästan brinnande gul himmel och ett rödfärgat hav. Denna målning förevigades också 1978 på ett svenskt frimärke av valören 90 öre. Sedan 1980-talet har många av hans tavlor sålts för rekordpriser vid olika internationella konstauktioner.
Renard Emile
French artist ,1859-1930
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.